Jag sov, när telefonen ringde. Nyvaken svarade jag lite virrig och helt inställd på att det var mamma som ville något. Men det var en av HALLANDSPOSTENS bästa journalister. Han ville träffa mig och prata om SANDSKRIFT. Jag blev ännu mer omtumlad, men vi bestämde en tid dagen därpå i bibliotekets café.
Så nervös jag var inför samtalet! Jag har lätt att prata med elever, särskilt i grupp, men i bland kan det helt knyta sig, och då får jag nästan helt tunghäfta. Särskilt när det är vuxna allvetare med i sammanhanget. Då vill jag ha det jag ska säga på papper, så jag inte stakar mig, och så att jag inte pratar på för mycket och för personligt. För när jag är nervös, så går munnen... och sedan ångrar jag ibland vad jag sagt. Och nu gällde det något, som för mig var så oerhört viktigt. Något jag hoppats på så länge. En presentation av min bok i tidningen, som inte fick bli fel. Som inte fick bli flummig på något vis.
Vi satt och pratade i minst en timme över en kopp te. Inte om dikterna, utan om mig och hur jag tänker. Och hur boken blev till. Det kunde bli hur flummigt som helst, om vi t.ex. fördjupat oss i andlighet och religion.
Det blev en fem-poängare! Och jag är så otroligt glad och tacksam!
Reportagets tyngdpunkt lades på utbrändhet. På min egen och på mitt sätt, att genom personalfriskvård, försöka hjälpa andra. Ingen bitterhet mot någon eller något, mer än möjligtvis mot tidens anda.
Några små felaktigheter kom med, som att jag nu är bra från utbrändheten... Jag missförstod lite t.ex, när han frågade om hur jag mår nu... men jag ville heller inte ropa ut, hur trött ja är, i HP.
Fast bilden var inte bra... Men om det bryr jag mig knappast.
Så oerhört mycket tack Pär Kågström!
och fotograf Jari Välitalo
Jag måste få visa mitt bidrag i Haute Couture Beading Contest, som avgörs i slutet av veckan. Det gäller att göra ett smycke med inspiration från en särskild dress från catwalken, som man väljer själv, med utgångspunkt från ett tjugotal givna bilder. http://www.pinterest.com/pin/115052965451799429/ Jag valde den här dressen och gjorde detta smycke.... De stora blommorna är sydda efter mönster i en av Diane Fizgeralds böcker... Cabbarna är broderade. Den mittersta , fram, är färgad, lila agat och de två andra är fusat glas, av Annicka Cederberg.
Här är ytterligare en dikt från min bok. Morgonstjärnan är en symbol för Kristus, enligt tradition. Att önska något, eller be om något i Kristi anda innebär att man önskar helt osjälviskt, för någon annans räkning, eller för en större sak. Alltså i den osjälviska kärlekens anda.
MORGONSTJÄRNAN
Nymånen kisar
mot solen,
betraktar
i upphöjd tystnad
jordaxelns lutning
med höst och vår,
ser gryningens vandring åt väster
och städer tändas
i skymningens spår
Med slipad skära
skördas önskningar
och drömmar
fångade
ur flyktiga tankars brus
De sänds genom tystnad
till zodiakens stjärnor
som flätar ödesmönster
av mörker
och av ljus
Men Venus,
allt blekare av gryning
sänder sin viskning
över hav och land:
”Allt du önskar,
i min anda, vill jag ge dig,
som en morgongåva,
ur min lysande hand.”
 |
Fotoutflykt till Laxvik är bra avkoppling
|
Utbränd, gått i väggen, körd, utmattningsdepression. Kunde det bli annorlunda, egentligen efter 40 år på gympagolvet - 7 års lugnare tjänst, med come back vid 60, som idrottslärare? Fast jag är stolt att jag klarade av det som jag gjorde, även om jag inte orkat mer än att sitta och plocka med pärlor det sista året, efter avslutat värv.
"Så är det," säger de som varit med... De som gått i pension efter ett stressigt jobb. "Det tar tid, men du kommer tillbaka," säger de erfarna. Men jag orkar inte ens träna... Och jag blir fet av att vara trött och inte orka träna. "Det blir bättre" säger de erfarna. "Men det tar tid.".. "Men jag behöver vara stark nu... Föräldrarna behöver mig!" "Det kommer." säger storebror. "Sov när du kan och gör vad du vill. Du är ju ledig." Så 17 heller. Jag har 100 saker som ropar på mig... Pärlor, poesi, olästa böcker, solen skiner...ut och gå, ut och plåta...Datorn... Tidstjuven... arbetsredskapet.... kontaktmaskinen... facebook...( Den tar all tid, om man vill).. Träning (morgongympa) Ringa mamma... diska, SUCK... Jag har inte tid att vara trött. Och så vill papegojan att jag spelar "fuä föt". Då dansar han och visslar lite till (Tvär flöjt alltså).
Sedan somnar jag vid datorn, sittande rakt upp... Då är jag trött!
Men det lär gå över när jag blir äldre.... Fan tro´t...
Och jag som undervisat i detta...och skrivit en bok om detta... Nätet drogs åt ändå. Det är lätt att säga "tulpanros."
UPPENBARELSEN
Han
med sovande sinnen
och blicken fylld
av asfalt och betong
hejdas av en vattenpuss
som speglar
himlen
Provboken skickas i dag... Jag är mycket förväntansfull, men hur i all sin dar ska jag kunna få ut dem? Jag funderar så. Jag har ju inga kontakter längre med jobbet... Men för mig är det viktigast att boken är ett faktum, så att dikterna har tydlig hemvist, och att den som vill kan få köpa. Man ska kunna få tag på den genom bokhandeln, som kan beställa, när någon vill ha.
Här är inledningsdikten:
SANDSKRIFT
Dessa oräkneliga galaxer
med solar
som virvlande glitterdamm
Och planetsystem
efter planetsystem
i banor
runt nästan varje stjärna
Livets möjligheter
är gränslösa
och ogripbara för vår tanke
Vi som är mindre i rymden
än ett björklöv är
för vindarna
Vi jagar tid och vind
vi plockar snäckskal
och stenar
sorterar dem i högar
jämför och byter
Vi ritar våra tecken
i sanden
och höjer våra röster
mot storm och vågor
Tanke och förnuft
gör vi till gudar
utan att känna
vindarna som blåser
runt andra solar
i främmande galaxer
(text och bild Christina Glasell)
Egentligen är jag i själen mest poet. I hela mitt vuxna liv har jag skrivit dikter, visat upp dem för de som varit intresserade, på den skola, som just då råkat vara min arbetsplats, (Jag är idrottslärare, men nu pensionerad sedan ett år tillbaka) fått konstruktiv kritik och beröm av specialister (bl.a. språklärarna), fått publicerat ca trettio dikter i olika tidningar, mm. En del sattes upp på lärarnas egna anslagstavlor, runt om på skolorna, när det var något speciellt, som just den dikten berörde. Men när det kom till utgivning var det stopp. Förmodligen var det, i första hand, för att jag valde fel förlag, i andra hand, för att det var just lyrik.
Till slut fick jag oväntad hjälp från några avgångselever på mediaprogrammet på skolan där jag då jobbade.(Malin Olsson, Karl-Henrik Larsson och Katarina Baatz) De hade valt som projekt, att lära sig hur man gör layout till en bok, och jag blev tillfrågad, om jag ville bidraga med material. En diktbok var lätthanterlig, med sina små, korta stycken. Jag valde ut dikter, med stress, utbrändhet och positivt tänkande som tema, och la till lite om andlighet och religion. Min mamma, Rut Nilsson, som är mycket duktig på att teckna och måla, hjälpte mig med pärmens design och teckningar. Utan deras beslutsamma hjälp, hade det aldrig blivit någon bok. Detta var för nästan tio år sedan.
Jag fick en CD med hela layouten, bilder och pärmar, helt klar att tryckas upp, var som helst, där det fanns en lämplig maskin för proceduren. Det gällde bara att hitta något förlag, som ville göra det. Men då var det stopp igen. Lyrik säljer inte. Det läses inte och jag var okänd. Mamma var också lite besviken.
Så jag började, som många andra, att göra smycken i stället. Kreativiteten måste ju ut. Där hade jag framgång, medan CD:n från mitt arbete låg kvar i byrålådan. Men nu har jag tagit fram skivan på nytt, gjort slag i saken, och sett till att utgivning verkligen blir ett faktum. För egentligen är jag i själen mest poet.
Christina Glasell
A contest with the name "My sommerdream"... and it was just a few days left. Just a few days to bead... I had to make something, that not needed much time. I looked around among my things, and found a glasscab by Annicka Cederberg. Hm... Beach dreams... That could be ok. Shells and sand and wildroses, The Atlantic Ocean and clouds... So I did a pendant... But the rope? I just had to make 1dm to take a photo, so it would do...
Here is the result:
Yes, I won the contest, but we were two with the same points...
Färgerna i detta halsband var givna, i den tävling, där jag deltog med detta smycke. De tio bästa valdes ut av en jury, för att allmänheten sedan skulle kunna rösta fram det, som de ansåg skulle vinna. Tyvärr nådde detta inte riktigt fram, men jag är mycket nöjd ändå. Många på facebook gillade det, och jag fick åtskilliga berömmande kommentarer. Det är kul med nya utmaningar i form av annan teknik och stil.
Nuuuu
får jag äntligen visa vad jag sysslat med den sista tiden. Mitt tävlingsbidraget till The Battle of The Beadsmith har slukat både tid och engagemang. Det gick ganska lätt att göra, med avseende på att jag hade ordentligt flyt, och inte behövde repa upp och göra om så mycket. Det var bara fransarna och monteringen, som vållade problem. Det höll jag på med i två dagar. Fem gånger försökte jag, innan jag blev någorlunda nöjd.
Smycket innehåller hela 21 fusade glaspärlor... eller snarare cabochoner av glas. Annicka Cederberg, som är en oerhört duktig konstnär inom detta område, har tillverkat både det stora ansiktet och de små knappstora stenarna.
Smycket föreställer havsguden Poseidons Tempel långt under vattenytan. Högt upp på halsbandet ser man soluppgång och solnedgång över vågorna.
Jag möter i första omgången Kerstin Kallin från Sverige. Hon har gjort en drottningskrona med swarovski kristaller och småpärlor...
En av oss åker alltså ur tävlingen i dag. För en halvtimme sedan avslutades röstningen. Nu sitter jag här, som på nålar och väntar på stormen, när alla får reda på resultaten. För besvikelsen kan säkert bli stor på många håll och det är inte alla som kan eller vill spela nöjda och glada ändå...
Låset är handgjort av mässing.
Mellandelen ska se ut som virvlande vatten.
Här är en närbild av ansiktet.
Tidig maj,
men frosten släpper inte sitt grepp.
Morgongräset är vitt.
Koltrasten är tveksam med sina drillar,
hittar inte mat
Maskar och insekter
göms ännu under tjälen.
Solen gassar
i den isiga vinden,
känner sin styrka...
(Text och foto Christina Glasell)
Här har jag infattat en fusad glascabbe från Annicka C. Egentligen ville jag testa hur man fick till detta mönster med pärlor på rad, omgivna av ringar av seedbeads. Låset är av silvertråd, så osynligt, som möjligt. Armbandet är 20cm långt och kostar 2390:-
Från Facebook. Jag kan inte hitta författare eller konstnär, men vill ändå visa denna dikten.
I stood by your bed last night, I came to have a peep.
I could see that you were crying, You found it hard to sleep.
I whined to you softly as you brushed away a tear,
"It's me, I haven't left you, I'm well, I'm fine, I'm here."
I was close to you at breakfast, I watched you pour the tea,
You were thinking of the many times, your hands reached down to me.
I was with you at the shops today, Your arms were getting sore.
I longed to take your parcels, I wish I could do more.
I was with you at my grave today, You tend it with such care.
I want to re-assure you, that I'm not lying there.
I walked with you towards the house, as you fumbled for your key.
I gently put my paw on you, I smiled and said " it's me."
You looked so very tired, and sank into a chair.
I tried so hard to let you know, that I was standing there.
It's possible for me, to be so near you everyday.
To say to you with certainty, "I never went away."
You sat there very quietly, then smiled, I think you knew...
In the stillness of that evening, I was very close to you.
The day is over... I smile and watch you yawning
and say "good-night, God bless, I'll see you in the morning."
And when the time is right for you to cross the brief divide,
I'll rush across to greet you and we'll stand, side by side.
I have so many things to show you, there is so much for you to see.
Be patient, live your journey out...then come home to be with me.
SKÖTSEL AV SMYCKEN
Egentligen vill man tro att metall och stenar är oömma, och håller färg, glans och lyster för "vardagsslitage". Men några saker kan vara bra att veta:
Oäkta smycken består av metallegering (blandad metall) och då finns ofta bl. a. koppar med i bilden. Särskilt i fuktig, varm och salt miljö (svett... bad... varma, fuktiga lakan, luften i ett badrum) vandrar kopparjonerna lätt till de andra metallerna, så att röd missfärgning uppstår. Det kallas på fackspråk för galvanism, och till vardags för rost eller oxidering. Det sker snabbast när en katalysator tillsätts. I detta fall salt.
Guld är en ädel metall, och stabil, men silver blir svart med tiden.
Äkta pärlor och vissa stenar, som turkoser, bärnsten, malakit är känsliga för parafym, hårspray och andra kemekalier. Det är också bra att veta.
DÄRFÖR:
Smycken i badrummet oxiderar lätt.
Smycken i fuktig sängvärme likaså.
Parfym och hårspray innehåller kemikalier, som kan förändra metall och vissa känsliga stenar. (Bärnsten, turkos, äkta pärlor)
Solen kan också förändra bärnsten och turkos.
Blus eller tröja mellan smycke och hud är ett bra sätt att hålla smycket fint länge.
MICROMACRAMÈ
Micromacrame kallas den teknik jag använder till mina finaste knutna halsband och armband. Materialet jag använder är, för det mesta, vaxad bomullstråd, eller tråd av lin. Men helst vill jag knyta med syntettråd som är så pass tunt, att det t.o.m. går att trä på sötvattenspärlor och stenar med lite mindre hål i, där det passar.
Knyttekniken är mycket gammal och kan återfinnas både bland indianer och i gamla Kina. Sjömännen använde också dessa knutar till både flaskdekorationer (skydd) och annat i sin vardag.
Mönstervariationen och knutarna har jag, personligen, hittat i gamla böcker från 60-70-talet, då denna tekniken hade en trend-period. Man gjorde både gardiner, vepor, väskor, skärp och visa plagg i makramé, på den tiden, men använde då ett helt annat garn än det som finns i mina smycken.
Nu har makramé blivit trend igen. Men nu är det, i första hand, smycken som gäller, med finare knutar och med pärlor och stenar, som inslag.
BRINN-STEN
Förstenad kåda
fylld av forntidens mystik
Strandar
med havets dyning
Brinner
i sanden
som på sin jättefuras bark
i samma sol
som i förgånget Eden
(dikt av Christina Glasell)
Vet du om att bärnsten är så lätt att den flyter i saltvatten? I södra Sveriges kan man göra fynd från Skånes östkust till upp utmed Hallandskusten. Det är den fina Baltiska bärnstenen man hittar då.
På halländska kallas bärnsten för RAV
FABLE (Dikt som i tävlingen VINTERSAGA illustrerade halsbandet nedan)
She was a lady, bent with age,
so shy, not fond of talking.
Her hair was grey, just like her clothes
but her footsteps were silver, when she was walking.
The touch of her feet glistered pale
of something with magical power.
They looked like stars of the Milky Way
seen in the twilight hour
No one could understand this kind of glow.
Wise man said: "We know nothing that is shining so."
But the purple roses at her gate
(You will them always remember)
ignored the winter and the snow,
blossoming in dark December.
Everywhere else the isy cold
froce every leaf and flower
but around her little gardengate
was summerwind with mighty power.
(by Christina Glasell)
